Den existentiella dimensionen

Den största utmaningen av alla kommer från döden. Vi vet alla att vi ska dö. För patienter i palliativ vård och för deras närstående är detta något högst konkret. Utmaningen är att hitta strategier som förhindrar att de känslor som döden väcker att breda ut sig och invadera hela den egna tillvaron. Det handlar inte om att förneka döden men, så att säga, hålla döden i schack.                                                                                                        

Ensamheten är också en existentiell utmaning. Att vara svårt sjuk och att närma sig döden är ensamt på flera olika sätt och inför döden blir den existentiella ensamheten så tydlig. Även om vi har nära relationer så kan vi inte dela allt med andra. Ibland är man ensam och vissa saker måste man göra ensam, en av dem är att dö. Den existentiella ensamheten kommer vi inte undan. Vi måste hitta sätt att hantera den.

Friheten betraktas också som en existentiell utmaning av Irvin Yalom vilket kanske inte känns alldeles självklart. Vi är ju vana att betrakta frihet som något positivt och eftersträvansvärt. Men i det här sammanhanget handlar det om den frihet som människan inte kommer undan – friheten att medvetet reflektera inför valsituationer och att göra val. Den friheten hänger nära samman med frågor om ansvar och känslor av skuld. Jag är ansvarig för de val jag gör och risken finns att jag väljer fel.

Psykiatern och den existentiella filosofen Karl Jaspers använde begreppet gränssituationer när han talar om existentiella utmaningar. Gränssituationer är stora händelser i livet som inte går att undvika utan som måste hanteras på något sätt. De kan inte göras ogjorda när vi väl är med om dem och de får konsekvenser både på kort och på lång sikt. Gränssituationerna aktualiserar de existentiella utmaningarna för oss och de tvingar oss till val. Exempel på gränssituationer kan vara svår sjukdom och död.

Att ge stöd vid kriser är en viktig uppgift för kuratorn i palliativ vård. I palliativ vård är det ofta den existentiella krisen vi möter. Definitionen på existentiell kris är att någon befinner sig i en livssituation då skyddet mot de existentiella utmaningarna inte fungerar. Man står blottad inför dödens realitet, den existentiella ensamheten, meningslösheten, friheten och ansvaret att välja och forma den egna tillvaron samt en tänkbar skuld över val jag gjort.

När kuratorn i palliativ vård arbetar med existentiella frågor och ger stöd under en existentiell kris så sker det i samtal som rör Irvin Yaloms existentiella utmaningar och Karl Jaspers gränssituationer. Vad blir viktigt när tiden är kort? Vilka val och prioriteringar behöver göras? Om man har kort tid kvar att leva, hur vill man ta vara på den sista tiden? Finns det något att hoppas på, trots att hoppet om ett långt liv har försvunnit? Finns det någon mening kvar? Hur har livet gestaltat sig hittills? Vad har varit bra och vad har varit mindre bra? Finns en önskan om att ställa något till rätta? Vill man och kan man försonas med hur livet blev?

Helhetssynen i den palliativa vården gör att kuratorn arbetar med ett perspektiv där psykosociala och existentiella behov integreras. Eftersom båda dimensionerna ryms inom människan och eftersom de utgör en sammanflätad och odelbar helhet så är det för det mesta bra att ha ett sådant perspektiv.

Men för att kunna ge rätt stöd vid rätt tillfälle behöver man ibland hålla isär psykosociala och existentiella behov hos dem vi möter. Hur gör man det? Hur får man syn på de existentiella frågorna? Och vilka är de existentiella frågorna? Man kan välja en vid definition och säga att existentiella frågor är det samma som livsfrågor. Det är inte fel men en sådan definition är ingen hjälp om man vill tydliggöra den existentiella dimensionen i kuratorns arbete eftersom livsfrågor inkluderar det mesta av det vi arbetar med.

Den existentiella psykoterapeuten Irving Yalom pratar om existentiella utmaningar i stället för existentiella frågor. Att vara människa, menar Yalom, innebär att man ibland konfronteras med utmaningar man inte kommer undan utan som man måste realtera till. Därför behöver man hittar strategier för att hantera de känslor som utmaningarna ger upphov till.

Meningslösheten är ytterligare en utmaning som Yalom pratar om. Människan behöver mening. Det är nödvändigt för oss att uppleva att tillvaron är betydelsefull, i alla fall på något sätt. För hur ska vi navigera, vad ska vi rikta oss mot om ingenting engagerar? Varför ska vi över huvud taget gå upp och starta en ny dag om allt känns betydelselöst? Utmaningen ligger i att hitta det som är betydelsefullt i en tillvaro som är utan en objektiv mening som är giltig för alla, alltid.